onsdag, januari 28, 2004
Dagens Nyheter 040120
RUBRIK: Bredare belysning.
Personligen tenderar jag att vilja markera ställning för samhällets relativt svaga, för sanning och för rätt. Sannolikt motiveras också Ni av liknande värden. Som fri enskild person, till skillnad från anställd journalist, åtnjuter jag dock fördelarna i denna obundna frihet: fri från redaktionella inskränkanden, fri från arbetsgivares makt, fri från hindrande lojalitetskrav och någorlunda fri från indirekt socialt tryck.
I det kanske olyckligt fokuserade dramat kring en osmaklig och provokativ konstinstallation och tillhörande (förväntade?) reaktion gentemot bl a Israels ambassadör i Sverige, som vi båda två nu har kommenterat, saknar jag ändå i ert inlägg i DN (20/1) ett belysande utifrån ambassadörens synvinkel. Varken Premiärminister Ariel Sharon eller dennes ambassadör har riktat direkt kritik mot nationen Sverige – men har båda förtydligat positioner gentemot en mer uttrycksfull antisemitism i Europa.
Genom det att ambassadören tydligt markerade en gräns för antisemitismens tryne begränsar han samtidigt den konstnärliga yttrandefriheten. Det etiska dilemmat mellan dessa två friheter och ansvar – konstnärlig yttrandefrihet och etnisk eller religiös hets – förtydligas genom konfrontationen. Den svårtolkade frågan är: Vad är gränsen mellan ett konstnärligt fysiskt alster och etnisk hets? I sin yttersta tolkning skulle även marscherande nynazister med nazistflaggor utmed Drottninggatan kunna klassificeras som en konstnärlig aktivitet.
Till den frågeställningen kunde Ni med god smak även ha belyst ambassadörens sannolika verklighet. En vardag som sannolikt regelbundet bemöter varierande grad av antisemitism i antisionismens klädnad.
Torsten Nenzén
tjänare
Personligen tenderar jag att vilja markera ställning för samhällets relativt svaga, för sanning och för rätt. Sannolikt motiveras också Ni av liknande värden. Som fri enskild person, till skillnad från anställd journalist, åtnjuter jag dock fördelarna i denna obundna frihet: fri från redaktionella inskränkanden, fri från arbetsgivares makt, fri från hindrande lojalitetskrav och någorlunda fri från indirekt socialt tryck.
I det kanske olyckligt fokuserade dramat kring en osmaklig och provokativ konstinstallation och tillhörande (förväntade?) reaktion gentemot bl a Israels ambassadör i Sverige, som vi båda två nu har kommenterat, saknar jag ändå i ert inlägg i DN (20/1) ett belysande utifrån ambassadörens synvinkel. Varken Premiärminister Ariel Sharon eller dennes ambassadör har riktat direkt kritik mot nationen Sverige – men har båda förtydligat positioner gentemot en mer uttrycksfull antisemitism i Europa.
Genom det att ambassadören tydligt markerade en gräns för antisemitismens tryne begränsar han samtidigt den konstnärliga yttrandefriheten. Det etiska dilemmat mellan dessa två friheter och ansvar – konstnärlig yttrandefrihet och etnisk eller religiös hets – förtydligas genom konfrontationen. Den svårtolkade frågan är: Vad är gränsen mellan ett konstnärligt fysiskt alster och etnisk hets? I sin yttersta tolkning skulle även marscherande nynazister med nazistflaggor utmed Drottninggatan kunna klassificeras som en konstnärlig aktivitet.
Till den frågeställningen kunde Ni med god smak även ha belyst ambassadörens sannolika verklighet. En vardag som sannolikt regelbundet bemöter varierande grad av antisemitism i antisionismens klädnad.
Torsten Nenzén
tjänare
