onsdag, februari 04, 2004
Nya Dagen 040204
RUBRIK: Apostolisk motrevolution
Angående: Intervju (3/2) med David Cartledge - författare till boken Den Apostoliska Revolutionen. Han citeras i intervjun, ”Demokratin har ingen plats i kyrkan… I de flesta kyrkor med demokrati fungerar inte människor i tjänst. Vad apostoliskt ledarskap gör är att det frigör människor till tjänst. … Genom demokratin i kyrkan blir folk manipulerade.”
Egocentriska karriärpastorer motverkar demokrati och manipulerar folket. Den faktiska verkligheten visar att intellektuell hederlighet hindras av odemokratiskt ledarskap. I avsaknad av distinkt struktur saknar den gränslösa pingströrelsen identitet och ansvar. Därför är det hög tid att kristna rörelser övergår, inte till stelnad och stagnerad form, men till definierbar form.
Den ”apostoliska” ledarstrukturen är odemokratisk och i realiteten despotisk. Det odemokratiska ledarskapet erkänner endast dem som lojalt acklamerar kyrkdespotens direktion. Förutsättningar för manipulation ökar med en odemokratisk kyrkledning. Nya religioner, sekter och villfarelser har den odemokratiska jordmånen som grogrund. Där intellektuell kritik tystas och ifrågasättandet elimineras växer villfarelsen. Frukten av det totalitära ledarskapet är sekterism. Skörden av enväldet är alltid tragik.
Risken är tydlig och erfarenheterna är många att en isolerad beslutskrets, genom så kallat apostoliskt ledarskap, förr eller senare spårar ur till ett osunt dike. De moderna exemplen är varnande många och bekräftar tendensen att kyrkligt ledarskap blir osund när den inte förankras både i Gud och i folket. Kyrkligt ledarskap utan Gud frambringar alltid villfarelse, kyrkligt ledarskap utan folklig förankring är verkningslöst, och kyrkligt ledarskap utan äldstes medbestämmande antingen begränsar eller motverkar Gud. Ett sunt kristet ledarskap hörsammar Guds röst genom alla Guds kanaler, prövar tilltal och tankar genom den Helige Andes och Bibelordets ledning, underordnar eller överbevisar ett rådgivande äldste, förankrar beslut i folket, samt verkställer Guds, äldstes och folkets beslut.
Det apostoliska bör inte marginaliseras som en ärvd teologisk ortodoxi genom lärjungamässig succession från aposteln Petrus exklusivt till den Romersk Katolska kyrkan. Det apostoliska ledarskapet bör inte heller definieras och identifieras utifrån de i modern tid självutnämnda karismatiska envåldshärskarna; esoteriskt befriade från öppen insyn, kritik och Biblisk argumentation. Nej, det apostoliska avser individen. Aposteln är kallad, utvald, utsänd, avskild och titulerad för Guds specifika gärning och ämbete. En apostolisk ledare är representativ för Kristus, en budbärare av evangelium och en Gudsrikes ambassadör. Det apostoliska avser även aposteln Petrus Gudomliga uppenbarelse, bekännelse och tro på Jesus Kristus som Messias.
Ingen individ är fullkomlig men svagheter kan kompenseras genom andras styrkor. För ett sunt kristet ledarskap fordras Gudsrelation, Gudskunskap, människokunskap och mänsklig relation. Gudserfarenhet och livserfarenhet ytterligare kvalificerar till församlingens äldste. En apostel ska inte enväldigt besluta i församlingens angelägenheter men ska däremot leda tillsammans med Gud och tillsammans med de rådgivande, medbestämmande eller direkt beslutande äldste. Både övernaturlig uppenbarelse och naturligt förnuft samverkar i den sunda läran. Det råder ingen motsägelse mellan den Helige Ande och Bibeln, liksom ingen motsättning finns mellan Gudsuppenbarad insikt och Gudsordets förnuft.
Den engelske filosofen Thomas Hobbes betraktade på 1600-talet att människan i naturtillståndet är en egoistisk varelse och att makten gemensamt bör överlåtas till en suverän härskare. De franska upplysningsfilosoferna på 1700-talet Francois de Voltaire och Louis de Montesquieu utgick också ifrån människans onda natur, men deras tankar om samhällsmakten skiljde sig ifrån varandra. Voltaire ansåg att staten enväldigt bör ledas av en vetenskapligt upplyst despot. Montesquieu opponerade med att staten bör undvika enväldets förtryck genom maktbalans. Enligt Montesquieu ska samhällets makt fördelas mellan de verkställande, lagstiftande och dömande. Montesquieu utgick från tanken att makt måste begränsa makt, eftersom ”det är en evig erfarenhet, att varje maktinnehavare frestas att missbruka sin myndighet”. Montesquieus maktdelningslära grundade senare USA:s författning år 1789.
Även kyrkliga ledare frestas att missbruka makt. Bibeln uppmuntrar att kristna ska söka profetians gåva (1 Kor.14:1), att inte förakta profetior (1 Tess.5:20) och att pröva andarna och profetiorna (1 Joh.4:1). Bibeln varnar samtidigt för falska profeter och falska profetior (2 Petr.2:1, Matt.7:15, Matt.24:11). Kyrkans makt bör därför fördelas. För att kvalitetssäkra kyrkliga beslut och ämbeten bör församlingarnas äldste tilldelas den yttersta beslutandemakten och pastoratet tilldelas den yttersta verkställandemakten. Det rådgivande ansvaret åligger alla församlingsmedlemmar. Det kollektiva översynsansvaret bör inter-fördelas inom rörelsen eller samfundet.
Guds vilja regerar i teokratin. Demokratisk teokrati tolererar att kyrkan granskas kritiskt. Den enväldiga/fåväldiga teokratin däremot accepterar inte kritik. Om sanning tål kritisk granskning bör även ”apostoliska” pastorer tolerera kritisk insyn. Den odemokratiska teokratin döljer ett ljusskyggt ledarskap. Sundhet, gott omdöme och Guds vishet platsar inte den personkultiskt apostoliska kyrkomodellen. Demokrati och de äldstes råd skyddar församlingen från att ledarskapet okritiskt skenar ifrån det sunda evangeliets spår.
En Biblisk ledare fruktar inte sanningen, är öppen, sårbar, och ödmjuk. Vem vill vi imponera – människor eller Gud? Augustinus, biskop av Hippo Regius på 300-talet, skrev följande: ”När Gud kröner våra förtjänster, kröner han intet annat än sina egna gåvor.”
Torsten Skarp
utesluten av den ”apostoliska” pingstkyrkan Stockholm Karisma Center
Angående: Intervju (3/2) med David Cartledge - författare till boken Den Apostoliska Revolutionen. Han citeras i intervjun, ”Demokratin har ingen plats i kyrkan… I de flesta kyrkor med demokrati fungerar inte människor i tjänst. Vad apostoliskt ledarskap gör är att det frigör människor till tjänst. … Genom demokratin i kyrkan blir folk manipulerade.”
Egocentriska karriärpastorer motverkar demokrati och manipulerar folket. Den faktiska verkligheten visar att intellektuell hederlighet hindras av odemokratiskt ledarskap. I avsaknad av distinkt struktur saknar den gränslösa pingströrelsen identitet och ansvar. Därför är det hög tid att kristna rörelser övergår, inte till stelnad och stagnerad form, men till definierbar form.
Den ”apostoliska” ledarstrukturen är odemokratisk och i realiteten despotisk. Det odemokratiska ledarskapet erkänner endast dem som lojalt acklamerar kyrkdespotens direktion. Förutsättningar för manipulation ökar med en odemokratisk kyrkledning. Nya religioner, sekter och villfarelser har den odemokratiska jordmånen som grogrund. Där intellektuell kritik tystas och ifrågasättandet elimineras växer villfarelsen. Frukten av det totalitära ledarskapet är sekterism. Skörden av enväldet är alltid tragik.
Risken är tydlig och erfarenheterna är många att en isolerad beslutskrets, genom så kallat apostoliskt ledarskap, förr eller senare spårar ur till ett osunt dike. De moderna exemplen är varnande många och bekräftar tendensen att kyrkligt ledarskap blir osund när den inte förankras både i Gud och i folket. Kyrkligt ledarskap utan Gud frambringar alltid villfarelse, kyrkligt ledarskap utan folklig förankring är verkningslöst, och kyrkligt ledarskap utan äldstes medbestämmande antingen begränsar eller motverkar Gud. Ett sunt kristet ledarskap hörsammar Guds röst genom alla Guds kanaler, prövar tilltal och tankar genom den Helige Andes och Bibelordets ledning, underordnar eller överbevisar ett rådgivande äldste, förankrar beslut i folket, samt verkställer Guds, äldstes och folkets beslut.
Det apostoliska bör inte marginaliseras som en ärvd teologisk ortodoxi genom lärjungamässig succession från aposteln Petrus exklusivt till den Romersk Katolska kyrkan. Det apostoliska ledarskapet bör inte heller definieras och identifieras utifrån de i modern tid självutnämnda karismatiska envåldshärskarna; esoteriskt befriade från öppen insyn, kritik och Biblisk argumentation. Nej, det apostoliska avser individen. Aposteln är kallad, utvald, utsänd, avskild och titulerad för Guds specifika gärning och ämbete. En apostolisk ledare är representativ för Kristus, en budbärare av evangelium och en Gudsrikes ambassadör. Det apostoliska avser även aposteln Petrus Gudomliga uppenbarelse, bekännelse och tro på Jesus Kristus som Messias.
Ingen individ är fullkomlig men svagheter kan kompenseras genom andras styrkor. För ett sunt kristet ledarskap fordras Gudsrelation, Gudskunskap, människokunskap och mänsklig relation. Gudserfarenhet och livserfarenhet ytterligare kvalificerar till församlingens äldste. En apostel ska inte enväldigt besluta i församlingens angelägenheter men ska däremot leda tillsammans med Gud och tillsammans med de rådgivande, medbestämmande eller direkt beslutande äldste. Både övernaturlig uppenbarelse och naturligt förnuft samverkar i den sunda läran. Det råder ingen motsägelse mellan den Helige Ande och Bibeln, liksom ingen motsättning finns mellan Gudsuppenbarad insikt och Gudsordets förnuft.
Den engelske filosofen Thomas Hobbes betraktade på 1600-talet att människan i naturtillståndet är en egoistisk varelse och att makten gemensamt bör överlåtas till en suverän härskare. De franska upplysningsfilosoferna på 1700-talet Francois de Voltaire och Louis de Montesquieu utgick också ifrån människans onda natur, men deras tankar om samhällsmakten skiljde sig ifrån varandra. Voltaire ansåg att staten enväldigt bör ledas av en vetenskapligt upplyst despot. Montesquieu opponerade med att staten bör undvika enväldets förtryck genom maktbalans. Enligt Montesquieu ska samhällets makt fördelas mellan de verkställande, lagstiftande och dömande. Montesquieu utgick från tanken att makt måste begränsa makt, eftersom ”det är en evig erfarenhet, att varje maktinnehavare frestas att missbruka sin myndighet”. Montesquieus maktdelningslära grundade senare USA:s författning år 1789.
Även kyrkliga ledare frestas att missbruka makt. Bibeln uppmuntrar att kristna ska söka profetians gåva (1 Kor.14:1), att inte förakta profetior (1 Tess.5:20) och att pröva andarna och profetiorna (1 Joh.4:1). Bibeln varnar samtidigt för falska profeter och falska profetior (2 Petr.2:1, Matt.7:15, Matt.24:11). Kyrkans makt bör därför fördelas. För att kvalitetssäkra kyrkliga beslut och ämbeten bör församlingarnas äldste tilldelas den yttersta beslutandemakten och pastoratet tilldelas den yttersta verkställandemakten. Det rådgivande ansvaret åligger alla församlingsmedlemmar. Det kollektiva översynsansvaret bör inter-fördelas inom rörelsen eller samfundet.
Guds vilja regerar i teokratin. Demokratisk teokrati tolererar att kyrkan granskas kritiskt. Den enväldiga/fåväldiga teokratin däremot accepterar inte kritik. Om sanning tål kritisk granskning bör även ”apostoliska” pastorer tolerera kritisk insyn. Den odemokratiska teokratin döljer ett ljusskyggt ledarskap. Sundhet, gott omdöme och Guds vishet platsar inte den personkultiskt apostoliska kyrkomodellen. Demokrati och de äldstes råd skyddar församlingen från att ledarskapet okritiskt skenar ifrån det sunda evangeliets spår.
En Biblisk ledare fruktar inte sanningen, är öppen, sårbar, och ödmjuk. Vem vill vi imponera – människor eller Gud? Augustinus, biskop av Hippo Regius på 300-talet, skrev följande: ”När Gud kröner våra förtjänster, kröner han intet annat än sina egna gåvor.”
Torsten Skarp
utesluten av den ”apostoliska” pingstkyrkan Stockholm Karisma Center
